Hjärterum

Fick en sån fin kommentar på Facebook idag (på ett foto jag la upp på dottern):

"Eller så var glad att du har en underbar dotter som uppskattar innehåll före yta och kostnad. Hon är underbar!! Så synd att vi aldrig träffas och går miste om att lära känna varandras änglar!! så synd att dom aldrig kan dela en underbar galopp över nyslagna ägor och en god glass
:( KRAM!!!

Och två (eller ja flera) saker slår mig.

i. Hon har så rätt i det hon säger, skriver (det är min kusin, tillilka min bästa barndomskompis som bodde typ tre meter ifrån mig under hela min uppväxt som skrivit det). Tyvärr kommer våra döttrar bara att ses randomly, på semestrar osv. Det är synd. Men det är sant.

ii. Men. Trots min ledsenhet över det faktum (som till och med ledde till att jag fällde en tår när jag läste) så måste jag ändå leta finheter i det. De kommer ändå alltid att ha en relation till varandra, så länge som hon och jag har det. Jag har till exempel relationer idag med kusiner/kusinbarn som var "sommarbarn" i Kläppe under min uppväxt. Vill man så kan man. Och jag vill, och våra kids kommer att vilja. Jag lovar.

iii. Jag är ändå så glad för fenomenet Facebook. För utan det hade vi antagligen haft ännu mindre kontakt än idag.  Nu kan vi ganska lätt ta del av varandras liv, en smula i alla fall. Det slår inte sena kvällar i stallet, långa ritter, hästhopps-lekar, övernattningar, partyn i Wikéns eller delade krossade hjärtan på långa vägar. Men det finns ändå ett sätt.

Therese, kusinvitamin, vänner för alltid. Kärlek!