Perspektiven.

Att ha cancer eller leva med någon som har cancer.
Att lära sig det, att acceptera det.
Att lära sig hantera det.
Svårt. Men man gör det. Otroligt hur anpassningsbar man är.

Från en, två veckor med osäkerhet och undringar om man nu kom ihåg alla tider och mediciner tills att snart nog kunna alla doser utantill - full koll på listor och vilken doktor som är vilken. Och vem ska träffa när. Lite sjukdomen - kanske lite projektledaren i mig? Men jag slås av anpassningen. Snart ska vi sluta.

Jag ser mycket fram emot att kasta medicinlådan (som faktiskt är en orange skolåda från Nike!) åt helvete.

Idag är vi medicinfria. Idag till nästa onsdag när vi påbörjar sista.

Medicinfria betyder "bara" 4 tabletter och en spruta. Per dag. Bara.

Och runt omkring oss - under hela hösten - så fylls våra liv av "jag är förkyld" "jag är trött" och "det är så synd om mig". Ibland har lusten nästan tagit överhanden att halvera vänlistan på FB med hälften. Göra sig av med alla gnällspikar som inte har nåt att gnälla på egentligen. Men samtidigt. Man har vad man har. Min sanning är inte någon annans. Och allas perspektiv är olika.

Mitt perspektiv har nog får alltid förändrats denna höst. Kanske, förhoppningsvis, gnäller jag mindre framöver. Skiter mindre i att det är grått ute, eller måndag, eller tvättid. Man lär sig på olika sätt. Det här har varit ett hårt sätt att lära sig - men likväl. Lärorikt.

3 december 2013

Igår var vi hos läkaren igen. För att kolla värden (blod, trombocyter, vita, hihp, happ och gud vet vad - efter en sån här sjukdom är man ju praktiskt taget hematolog själv!) inför denna omgång av gift som inleds idag.

Runda sju. Av åtta. Finalen, the grand one, är nära. Runda sju betyder åtta nya dagar med gift. Det betyder att de senaste månaderna har 48 dagar bestått av gift - medan typ 36 varit giftfria. Det vill alltså säga att fler dagar är gift än tvärtom. Kanske inte så konstigt då att tröttheten börjar märkas ganska ordentligt nu.

Nåväl, igår fick vi för första gången se PT-scanbilderna. PT-scan är det som visar sjukdomens spridning. Där det lyser där finns tumörer. Teknologin alltså - man förvånas varje dag, hela tiden. Hursom vi har inte fått se de bilderna innan. Igår förstod vi varför. Bild 1 visade sjukdomen innan första giftet var gjort och jag skojar inte om jag säger att F:s kropp såg ut som ett varuhus upplyst i juletider på den bilden. Bild 2 - kroppen ser ut som nedsläckt industriområde efter kl 16 en dag i mörkaste januari. Det vill säga en enda sak: sjukdomen bekämpas, tumörerna försvinner och vi kommer att vinna. Det var nog första gången vi fattade på riktigt att vi kommer faktiskt att vinna detta.

Lättnaden. Svårt att greppa det. Glädjen. Lyckan. Spralligheten. Lättnaden igen. Och så, den evinnerliga tröttheten. När man får ett bra besked i detta kaos - så känner man hur trött man är.

Jag sitter nu på jobbet. Glad, borde vara uppfylld av energi - och somnar i princip sittandes framför datorn. Att för första gången på länge kunna slappna av. Lite i alla fall. Den känslan.