torsdag 12 december 2013

Perspektiven.

Att ha cancer eller leva med någon som har cancer.
Att lära sig det, att acceptera det.
Att lära sig hantera det.
Svårt. Men man gör det. Otroligt hur anpassningsbar man är.

Från en, två veckor med osäkerhet och undringar om man nu kom ihåg alla tider och mediciner tills att snart nog kunna alla doser utantill - full koll på listor och vilken doktor som är vilken. Och vem ska träffa när. Lite sjukdomen - kanske lite projektledaren i mig? Men jag slås av anpassningen. Snart ska vi sluta.

Jag ser mycket fram emot att kasta medicinlådan (som faktiskt är en orange skolåda från Nike!) åt helvete.

Idag är vi medicinfria. Idag till nästa onsdag när vi påbörjar sista.

Medicinfria betyder "bara" 4 tabletter och en spruta. Per dag. Bara.

Och runt omkring oss - under hela hösten - så fylls våra liv av "jag är förkyld" "jag är trött" och "det är så synd om mig". Ibland har lusten nästan tagit överhanden att halvera vänlistan på FB med hälften. Göra sig av med alla gnällspikar som inte har nåt att gnälla på egentligen. Men samtidigt. Man har vad man har. Min sanning är inte någon annans. Och allas perspektiv är olika.

Mitt perspektiv har nog får alltid förändrats denna höst. Kanske, förhoppningsvis, gnäller jag mindre framöver. Skiter mindre i att det är grått ute, eller måndag, eller tvättid. Man lär sig på olika sätt. Det här har varit ett hårt sätt att lära sig - men likväl. Lärorikt.


onsdag 4 december 2013

3 december 2013

Igår var vi hos läkaren igen. För att kolla värden (blod, trombocyter, vita, hihp, happ och gud vet vad - efter en sån här sjukdom är man ju praktiskt taget hematolog själv!) inför denna omgång av gift som inleds idag.

Runda sju. Av åtta. Finalen, the grand one, är nära. Runda sju betyder åtta nya dagar med gift. Det betyder att de senaste månaderna har 48 dagar bestått av gift - medan typ 36 varit giftfria. Det vill alltså säga att fler dagar är gift än tvärtom. Kanske inte så konstigt då att tröttheten börjar märkas ganska ordentligt nu.

Nåväl, igår fick vi för första gången se PT-scanbilderna. PT-scan är det som visar sjukdomens spridning. Där det lyser där finns tumörer. Teknologin alltså - man förvånas varje dag, hela tiden. Hursom vi har inte fått se de bilderna innan. Igår förstod vi varför. Bild 1 visade sjukdomen innan första giftet var gjort och jag skojar inte om jag säger att F:s kropp såg ut som ett varuhus upplyst i juletider på den bilden. Bild 2 - kroppen ser ut som nedsläckt industriområde efter kl 16 en dag i mörkaste januari. Det vill säga en enda sak: sjukdomen bekämpas, tumörerna försvinner och vi kommer att vinna. Det var nog första gången vi fattade på riktigt att vi kommer faktiskt att vinna detta.

Lättnaden. Svårt att greppa det. Glädjen. Lyckan. Spralligheten. Lättnaden igen. Och så, den evinnerliga tröttheten. När man får ett bra besked i detta kaos - så känner man hur trött man är.

Jag sitter nu på jobbet. Glad, borde vara uppfylld av energi - och somnar i princip sittandes framför datorn. Att för första gången på länge kunna slappna av. Lite i alla fall. Den känslan.


måndag 11 november 2013

#fuckcancer

27 augusti 2013. Jag kommer aldrig glömma. Vi går till doktorn. Ett par blodprov senare ska allt vara "som vanligt igen". Som vanligt var förvisso redan då egentligen inte alls som vanligt. Han hade varit trött, hängig, annorlunda, gått ner mycket i vikt och så under en längre tid. Men man går till doktorn och får några recept eller så så blir allt som vanligt igen. Väl? Nåväl vi gick, vi åkte hem, vi pustade ut. Nu skulle det bli bra. Kl 21.30 på kvällen ringer de från akuten och vill att han kommer in igen. "Några prover verkar lite skumma - vi vill ta dem igen". Va? Okej, vi masar oss iväg, lämnar sovande dotter hemma med inrest barnvakt och åker till akuten. Där är tyst, och ganska tomt i väntrummet. Vi är båda rätt tysta. Vi undrar båda vad fan det är som pågår. Lite väntan, innan vi får komma in. Jag lämnas på nytt i väntrum, inne på själva akuten. Sängar rullar fram och tillbaka, larm tjuter, folk ömsom hasar eller småjoggar. Jag är trött. En kvart blir en timme, jag lutar huvudet mot en fönsterruta och håller på att somna. Det kommer en snäll vän sköterska och säger "följ med här". Bakom ett skynke ligger han, uppkopplad i en maskin. Får inte följa med hem. Konstiga värden, hög puls, feber. Vafan.

Sen följer de sjukaste och konstigaste dygnen i vårt tioåriga förhållande, ja i mitt liv. Hur många läkare som petar, undrar, känner, hur många prover som tas, hur många frågor som ställs. Det vet jag inte men min chansning är cirka en miljon. Efter ett dygn får vi träffa överläkare Göran - som med två AT-läkare i släptåg konstaterar att det nog är nåt allvarligt. Vi får följa med in ett samtalsrum. Ni hör ju "samtalsrum". Fatta hur rädd man blir när detta sker. Allt snurrar. Göran säger att han tror det rör sig om en tumörsjukdom. F skickas på CT, jag sitter utanför och ser den orangea lampan snurra och tänker de sjukaste av de sjukaste tankarna. "Hur ska vi klarar oss utan honom" "Vart ska vi bo?" "Hur ska jag kunna berätta för Maja?". Hela CT:n är över på en kvart. För mig kändes det som tre hundra år passerat. Tillbaka till samtalsrummet. Lika stelt och instängt som tidigare. Värre nu. Göran säger med lugn röst att han är "rätt säker" på att det är ett lymfom vi har drabbats av. Tiden står stilla. Lymfom - vad fan är det?

Vi får åka hem. Några timmar. Träffa vår underbara dotter, träffa hans föräldrar. Andas, och berätta. Och gråta. För oj oj oj vad man gråter. Av rädsla, av ilska och den avgrundsdjupa känslan av ovisshet som svävar omkring i ens kropp. För att inte tala om känslan av orättvisa.

Tillbaka till akuten. Ny dag, nytt sjukhus, nya prover. En biopsi, utförs av doktorn från tv-programmet "Uppfinnarna" vilket mitt i all misär bidrar till några sneda leenden. "Jaha nu ska ni avdelning 85, den ligger ditåt - säger den godhjärtade damen på provtagningen. Vi går så sakta, så sakta. Var ligger den där jävla avdelning 85 egentligen? Vi passerar ett hus som det står Onkologiska avdelningen på. Inte här, inte här, inte här manar en röst i mitt huvud. Vi passerar, hittar rätt ingång - vilket bara visar sig vara en annan ingång till exakt samma sak. Till onkologen. Min man blir alltså inskriven på onkologen. Ingen som inte själv har upplevt detta kommer någonsin förstå hur detta känns. Väggarna är gula, det luktar desinfektionsmedel, och personalen har alla papper redan. Han är väntad. "Kom med här - det här är ditt rum". Jag lämnar F, kan inte andas. Springer ut. Ringer min mamma och hulkgråter i telefonen "Folk dör här mamma, fattar du det. Folk dör här". Så långt borta har nog aldrig hundra mil känts, som den dagen i telefonen, med min man i en sjuksäng på jävla fuckning onkologen.

Återkommer till rummet, ung doktor på plats. Dr Henrik. Han meddelar med myndig röst (mycket myndigare än han ser ut för han ser på riktigt ut att va typ 21!) att jo det rör sig om ett lymfom. Hodgkins Sjukdom. "Av alla dåliga former man kan få är detta ändå den bästa" säger lille Henrik. Lugnande? Såklart. Men ändå - livsomvälvande. Oförståeligt. "Låt bli att kolla detta på internet nu säger lille Dr Henrik till mig, "det är så mycket som står där som inte är sant".

Det är torsdag den 29 augusti kl 16.00 - och vi får åka hem. Med sju meter listor av "att göra", nya läkartider att passa, information att läsa igenom. Och en medicinlista som är som en mindre barnbok i omfång.

Från tisdag den 27 augusti till torsdag den 29 augusti har världen som vi känner den förändrats. Drastiskt.

Min man har har cancer. Saker man aldrig tror att man ska behöva säga.

fredag 4 oktober 2013

Hej bloggen. Hej. Ska vi hänga?

Livet. Det där som händer medan man har fullt upp med annat.

Ibland händer livet lite för mycket. Som nu. Och då tänker jag att det kan vara bra att pränta ner det. Här. Vad tror ni?

fredag 15 mars 2013

måndag 11 mars 2013

Kontaktförsök

Hej bloggen.
Hur mår du? Jag mår bra.

Jag hälsar på dig rätt ofta, nästan varje dag, men jag interagerar inte så mycket med dig. Jag vet inte varför, men det är svårt att ta sig för. Det är synd. Jag gillar dig. Men kanske har vi vuxit ifrån varandra? Vad tycker du? Ska vi ta en paus, eller ska vi försöka, lite trevande igen? Har vi tid med varandra?

Svar till:
stressadkarrärkvinnasomvillhinnagörasåmångasakersommöjligthelatidenmendetärsåsvårt

fredag 1 mars 2013

När det här äntligen händer!

Man vill inte, men måste dra för gardinerna, så att inte solen total-dödar min skärm på jobbet. Ni vet den känslan? 

torsdag 21 februari 2013

Det har varit en lång vinter

Snön ramlade ner precis i början av december, och nu är det snart mars. Det känns som att vintern varit här en evighet. Kallt, blåsigt, halt. Inte alls roligt. Jag älskar vinter när det är soligt, en och annan minusgrad/plusgrad i luften och riktigt med snö. Den skånska varianten har jag ännu inte riktigt lärt mig att älska, eller knappt ens acceptera för den delen. Förutom kylan så bidrar den långa vintern även till trötthet, och en och annan förkylning.

Men . Det vänder ju. Det gör det alltid. Tur att det är så. Och;

- dagarna har ju faktiskt blivit längre. Remember?
- älskade ungen min blir 8 år om en vecka. Tokigt. Då blir kalas i dagarna tre!
- vi har bokat en vecka i Kläppe över påsk. Efterlängtat.
- och imorrn ska jag ju vara ledig. Dvs sova ut, sen hänga med min BFF Maja.

Fokus på positiva saker? Ja.

torsdag 7 februari 2013

Rapport från verkligheten

Två nya praktikanter introducerade. Ftw När de väl kan. Tills dess är jag visst ambullerande it-, personal-, organisations-konsult. Det ger sig.

Nu på tåget till Norrköping för möte med Handelskammar-kollegor i norr, igår en snabbis till Växjö.

Jag springer för att stå stilla.

Men på hela taget; fler plus än minus. Så vi kör väl på va?

onsdag 30 januari 2013

Ups and downs

Och så igår då. Värsta bästa dagen på länge.
Slitig morgon, busväder och allmänt velande om att åka 13,5 mil för ett möte eller inte. I slasket. Jag åkte. Såklart. Ni vet "hon som inte bokar av" och "hon som inte vill göra nån besviken"? That's me. Så hej snömodd och stress.

Men.

Jädrar vilken energikick det fanns på andra sidan. En föreläsning, ett efterföljande möte, inspirerande människor, nya tankar, som leder till nya projekt, som leder till nya utmaningar. Som gör mig glad. Det var ju det jag behövde. Och så hem, 13,5 mil, hämta världens finaste tjej på skolan, släpa med henne på nätverksträff, hålla föredrag för 25 pers, kolla på hockey, mingla, nätverka, göra business. Och! Av 25 pers sa nog ca 15 att det var ett suveränt föredrag. Ha. Så himla skön känsla.

Maja då? Jo hon nätverkade som om hon inte gjort annat, struntade helt i mig, hängde med de andra tjejerna, hejjade på Malmö, fick en halsduk och biobiljetter, kramar av alla brudarna i nätverket, och ville aldrig gå hem.

Tankat energi, i detta jädra januari-slask. Bra så.

tisdag 22 januari 2013

There will be days like this

När man sovit dåligt
När man slirat runt i snöslasket för att försöka hålla motionsmotivationen levande
När man har ett hav av tvättade kläder på golvet hemma. Som man inte orkat vika
När man bitchar på kollegor
När man blir bitchad på av kollegor
När en del av dem driver en till vansinne
När det är kallt
När det är mörkt
När ens dunjacka är trasig i blixtlåset

När januari liksom bara hoppar upp och biter dig i röven. Idag. Är den dagen.

lördag 12 januari 2013

Får rapport från hemtrakten...


...och i Malmö har vi + 8 och regn.

Mvh, ja e inte bitter

fredag 4 januari 2013

2012 - mitt emellan det mesta

De första skälvande dagarna av 2013 har snart passerat. Har hunnit lämna älskade Kläppe, har hunnit bli lite less på stan och har jobbat en dag och en halv. Det är väl ungefär det.

Tittar ut genom fönstret och tänker på året som gick, huller om buller:

Susanna, finaste Susanna blev gift. Så fint.
Maja fyllde 7 i mars, och började ettan på hösten. Skola på riktigt liksom.
Praktikanten Thomasine gjorde inträde i mitt liv, och underlättade det mesta. Sen försvann hon igen.
Dottern premiärade både skridskor och slalom. Båda med blandad framgång.
Sommaren var sådär, rent vädermässigt i alla fall.
Jag gick med fina vänner på tvättäkta boyband-konsert. Det var underbart!
Vi såg på melodifestival live i Malmö. Det var otippat.
Vi blev ekonomiska, och vi sålde vår bil.
Vi tillbringade midsommaren i Holland med bröllop mellan Malte och Grietje. Kärlek!
Jag blev mentor till två förträffliga unga damer som läser ekonomi vid Lunds Universitet. Kul.
Maja började dansa.
Jag åkte till Småland i tid och otid.
Mannen kickade igång sitt företag. Igen.
Jag gick en talarkurs (för det behövdes ju verkligen?).
Vi blev med (sommar)hus i Kläppe. Också det på riktigt.
Mitt ena projekt (PQ) blev större än någonsin, med sponsorer och allt där till.
Det kom lite fina bebisar i vår vänkrets. En Kerstin bland annat, på Majas födelsedag och en liten Carl Johan på sommaren. Och en Petter på hösten.
Maja började hänga med sina kompisar, och sova över. På helgerna.
Jag jobbade mycket. Som alltid.
Jenny, fina Jenny, blev också gift.
Jag bloggade mindre än jag gjort under alla de åren Vicket funnits.
Jag började twittra. Fast mest kanske jag började läsa twitter?
På jobbet blev vi med trainee och extra-anställda och praktikanter. Dvs dubbelt så många.
Hemma var vi oerhört mycket och ofta förkylda.
Maja fick sitt alldeles egna telefonnummer.
Vi tillbringade lite för mycket tid hemma under hösten och lägenheten började kännas för liten.
Känslomässig berochdalbana hanns också med, av massa anledningar.
Julledigt och nyår i Kläppe. Vinter, lugn och ro. Återhämtning.

2012, du blandade och gav. Inget år jag kommer arkivera som viktigare än nåt annat.

Så, 2013 - vad ska vi göra ihop?