När jag var liten så bodde jag i stallet. Från att jag kan minnas så har hästar varit viktiga. Ridning, hoppning, stallet, pysslet. Allt som hade med det att göra. Bongo, Snobben, Sleipner som var vår första i familjen och sen den stora kärleken Skotten. Som var min bästa vän under så många år. Den första, och kanske största kärleken. Att vara hästtjej var liksom så naturligt. Det fanns inte mycket annat, åtminstone fram till gymnasiet.
Jag hade nog ändå en liten dröm om att min Maja skulle kunna uppleva samma sak, trots att vi bor i stan, men det kommer hon tyvärr aldrig få göra, för hon är allergisk. Det gör mig lite ont att det är så. Respekten för djuret, samspelet och utvecklingen man får av stallet och hästarna, den får vi hitta nån annanstans. Jädra synd faktiskt.
2 kommentarer:
Ja i gymnasiet fick vi tydligen annat att tänka på... Men shit vad synd att Maja är allergisk.
Puss
Åh ja. Alla ungar borde få uppleva de som vi. Tänk alla sena kvällar i Oves stall.. fasen va mysigt och mycke skoj vi hade me våra underbara vänner. Kram Milla
Skicka en kommentar