måndag 11 november 2013

#fuckcancer

27 augusti 2013. Jag kommer aldrig glömma. Vi går till doktorn. Ett par blodprov senare ska allt vara "som vanligt igen". Som vanligt var förvisso redan då egentligen inte alls som vanligt. Han hade varit trött, hängig, annorlunda, gått ner mycket i vikt och så under en längre tid. Men man går till doktorn och får några recept eller så så blir allt som vanligt igen. Väl? Nåväl vi gick, vi åkte hem, vi pustade ut. Nu skulle det bli bra. Kl 21.30 på kvällen ringer de från akuten och vill att han kommer in igen. "Några prover verkar lite skumma - vi vill ta dem igen". Va? Okej, vi masar oss iväg, lämnar sovande dotter hemma med inrest barnvakt och åker till akuten. Där är tyst, och ganska tomt i väntrummet. Vi är båda rätt tysta. Vi undrar båda vad fan det är som pågår. Lite väntan, innan vi får komma in. Jag lämnas på nytt i väntrum, inne på själva akuten. Sängar rullar fram och tillbaka, larm tjuter, folk ömsom hasar eller småjoggar. Jag är trött. En kvart blir en timme, jag lutar huvudet mot en fönsterruta och håller på att somna. Det kommer en snäll vän sköterska och säger "följ med här". Bakom ett skynke ligger han, uppkopplad i en maskin. Får inte följa med hem. Konstiga värden, hög puls, feber. Vafan.

Sen följer de sjukaste och konstigaste dygnen i vårt tioåriga förhållande, ja i mitt liv. Hur många läkare som petar, undrar, känner, hur många prover som tas, hur många frågor som ställs. Det vet jag inte men min chansning är cirka en miljon. Efter ett dygn får vi träffa överläkare Göran - som med två AT-läkare i släptåg konstaterar att det nog är nåt allvarligt. Vi får följa med in ett samtalsrum. Ni hör ju "samtalsrum". Fatta hur rädd man blir när detta sker. Allt snurrar. Göran säger att han tror det rör sig om en tumörsjukdom. F skickas på CT, jag sitter utanför och ser den orangea lampan snurra och tänker de sjukaste av de sjukaste tankarna. "Hur ska vi klarar oss utan honom" "Vart ska vi bo?" "Hur ska jag kunna berätta för Maja?". Hela CT:n är över på en kvart. För mig kändes det som tre hundra år passerat. Tillbaka till samtalsrummet. Lika stelt och instängt som tidigare. Värre nu. Göran säger med lugn röst att han är "rätt säker" på att det är ett lymfom vi har drabbats av. Tiden står stilla. Lymfom - vad fan är det?

Vi får åka hem. Några timmar. Träffa vår underbara dotter, träffa hans föräldrar. Andas, och berätta. Och gråta. För oj oj oj vad man gråter. Av rädsla, av ilska och den avgrundsdjupa känslan av ovisshet som svävar omkring i ens kropp. För att inte tala om känslan av orättvisa.

Tillbaka till akuten. Ny dag, nytt sjukhus, nya prover. En biopsi, utförs av doktorn från tv-programmet "Uppfinnarna" vilket mitt i all misär bidrar till några sneda leenden. "Jaha nu ska ni avdelning 85, den ligger ditåt - säger den godhjärtade damen på provtagningen. Vi går så sakta, så sakta. Var ligger den där jävla avdelning 85 egentligen? Vi passerar ett hus som det står Onkologiska avdelningen på. Inte här, inte här, inte här manar en röst i mitt huvud. Vi passerar, hittar rätt ingång - vilket bara visar sig vara en annan ingång till exakt samma sak. Till onkologen. Min man blir alltså inskriven på onkologen. Ingen som inte själv har upplevt detta kommer någonsin förstå hur detta känns. Väggarna är gula, det luktar desinfektionsmedel, och personalen har alla papper redan. Han är väntad. "Kom med här - det här är ditt rum". Jag lämnar F, kan inte andas. Springer ut. Ringer min mamma och hulkgråter i telefonen "Folk dör här mamma, fattar du det. Folk dör här". Så långt borta har nog aldrig hundra mil känts, som den dagen i telefonen, med min man i en sjuksäng på jävla fuckning onkologen.

Återkommer till rummet, ung doktor på plats. Dr Henrik. Han meddelar med myndig röst (mycket myndigare än han ser ut för han ser på riktigt ut att va typ 21!) att jo det rör sig om ett lymfom. Hodgkins Sjukdom. "Av alla dåliga former man kan få är detta ändå den bästa" säger lille Henrik. Lugnande? Såklart. Men ändå - livsomvälvande. Oförståeligt. "Låt bli att kolla detta på internet nu säger lille Dr Henrik till mig, "det är så mycket som står där som inte är sant".

Det är torsdag den 29 augusti kl 16.00 - och vi får åka hem. Med sju meter listor av "att göra", nya läkartider att passa, information att läsa igenom. Och en medicinlista som är som en mindre barnbok i omfång.

Från tisdag den 27 augusti till torsdag den 29 augusti har världen som vi känner den förändrats. Drastiskt.

Min man har har cancer. Saker man aldrig tror att man ska behöva säga.

Inga kommentarer: