Perspektiven.

Att ha cancer eller leva med någon som har cancer.
Att lära sig det, att acceptera det.
Att lära sig hantera det.
Svårt. Men man gör det. Otroligt hur anpassningsbar man är.

Från en, två veckor med osäkerhet och undringar om man nu kom ihåg alla tider och mediciner tills att snart nog kunna alla doser utantill - full koll på listor och vilken doktor som är vilken. Och vem ska träffa när. Lite sjukdomen - kanske lite projektledaren i mig? Men jag slås av anpassningen. Snart ska vi sluta.

Jag ser mycket fram emot att kasta medicinlådan (som faktiskt är en orange skolåda från Nike!) åt helvete.

Idag är vi medicinfria. Idag till nästa onsdag när vi påbörjar sista.

Medicinfria betyder "bara" 4 tabletter och en spruta. Per dag. Bara.

Och runt omkring oss - under hela hösten - så fylls våra liv av "jag är förkyld" "jag är trött" och "det är så synd om mig". Ibland har lusten nästan tagit överhanden att halvera vänlistan på FB med hälften. Göra sig av med alla gnällspikar som inte har nåt att gnälla på egentligen. Men samtidigt. Man har vad man har. Min sanning är inte någon annans. Och allas perspektiv är olika.

Mitt perspektiv har nog får alltid förändrats denna höst. Kanske, förhoppningsvis, gnäller jag mindre framöver. Skiter mindre i att det är grått ute, eller måndag, eller tvättid. Man lär sig på olika sätt. Det här har varit ett hårt sätt att lära sig - men likväl. Lärorikt.