Simmet

Premiär på simskola igår. Innan så så förväntansfull och spänd. Men sen så ynklig, livrädd och katastrofgråtig när det väl var dags att stoppa ner fötterna i den ljumma poolen. Världens värsta mamma. Kändes det som, eftersom jag tvingar henne att göra något som hon så uppenbart inte vill. Mjuka, pedagogiska simlärare. Baby-steps. Sakta, men säkert lyckades de lirka ner henne i poolen. Fem minuter gick och innan jag egentligen visste ordet av det så hade de lyckats få henne att vara med, göra som de andra. OCH gilla det. Vissa människor är som skapta för att hantera barn. Så fint. Så stort. När vi kom hem efteråt kändes det som att hon vuxit en decimeter på längden. Stolt. Hon övervann sin rädsla och gjorde det. Och längtar till nästa osdag när det är dags igen. Och mammahjärtats glädje vet fortfarande ett halvt dygn senare inga gränser. Ett litet steg kanske, men för dottern är det gigantiskt.