Hur ska jag någonsin klara mig utan?

Femåringen gillar för närvarande att prata med mig, istället för att prata i största allmänhet som hon annars gillar mycket (jag undrar vem kan hon ha fått det av?). Vi samtalar. Igår när jag var lite krasslig kröp hon upp bredvid mig i sängen, la sig tätt intill, under samma täcke som mig och frågade om vi kunde prata lite. Och hon undrar så jädra många fina och bra saker. Hon undrar varför universum är oändligt, hon undrar varför vintern är kall och sommaren varm. Hur ser det ut på insidan i en människa mamma? Varför läser du en bok UTAN bilder? När får jag ta hål i öronen? Hur blir man en kung? Vad gör en statsminister? Osv, osv.

Lite då och då får jag chansen att sticka in en fråga och igår föll det sig som så att jag frågade henne hur många barn hon ska ha när hon bli stor. Hon tittar på mig och virrar på huvudet och säger med lill-gamla rösten: Jamen hur många fååår man då?

Som om vi pratade om hur vi skulle dela upp lördagsgodiset liksom! En till dig, en till mig osv.

Alltså jag bara dör en smula ibland av all den kärlek jag känner för detta liv. Och jag undrar ibland också vilken himla ruta jag råkade kryssa rätt i när hon kom till oss. God damn!

En till? Ja man börjar ju undra om inte tiden är kommen... (Om man nu har rätt till att fååå nån mer vill säga!)