Livet är det som händer dig medan du är upptagen med att göra upp planer

Visst är det så?

Allting verkar springa på i hundrafemtio knyck. Halva september har redan passerat. Och jag tyckte alldeles nyss det var sommar och semester. Fast på samma gång kan jag knappt minnas att jag faktiskt ens haft semester. Det går fort nu. På jobbet är det (som vanligt) mycket att göra och full fart. Småland är min bas och minst en dag i veckan verkar jag vara där. Långa resor, mycket tid, förseningar, tåg och ersättningsbussar. Men ändå, trots det, roligt. Tur det. Min käraste praktikant från våren är tillbaka som projektanställd året ut och jag tackar högre makter. Utan henne och nye praktikanten Niklas vetitusan hur jag löst det. Vågar inte ens tänka på när de båda är borta i januari... Får lägga ned min största lobbyinsats ever för att få chefs-skapet att inse att hon behövs. Fingers crossed!

Och hemma då. 7-åringen går i ettan och älskar det. Älskar sina kompisar, älskar fröken och vill inte, aldrig vara sjuk eller missa så mycket som fem minuter av dagens skolgång. Så fint det är. Helgerna tillbringar hon så hjärtans gärna med sina kompisar och ett par helger i rad har hon haft sleep-over och vill inte komma hem. Någonsin känns det som. Så ovant för oss, att ha den back-upen. Och att ha barnfri tid. Vi vet ju knappt alls vad vi ska göra med tiden vi får, nu när det sker allt oftare. I och för sig ett sundhetstecken i sig, att inte känna att man mååååste göra massa saker bara för att. Så har det ju varit för oss innan, eftersom det här med barnvakteriet funkat sådär. Nu gillar vi läget.

Denna helg är vi i alla fall alla tre hemma, och oplanerade. (Nästan) ovant, men fint. Vi sitter i köket och smider planer, vi sover för länge, äter långa frukostar och pratar i munnen på varann. Hemmalivet. Uppladdning. Snart måndag igen och tidiga tåget till Växjö. Allt som vanligt. Aldrig stilla.

Och innan man vet ordet av det är det dags att köpa vinterskor till den snabbväxande sjuårigen och planera för jul-ledigt.

Som sagt, livet är det som händer dig medan du är upptagen med att göra upp planer för andra dagar, veckor, månader, år...

Note to self, ta vara på tiden.

Städar datorn. Ska få en ny*

Hittade dessa. Bland andra. My god, tids-suset i öronen. Bedövande!

*självklart ingen Mac. Nej aldrig Mac, vi jobbar inte med Mac.

Att börja i ettan

Spänningen, tisslandet och tasslandet på skolgården. Glädjen över att träffa vänner man saknat en hel evighetslång sommar. Längtar efter riktiga lektioner, och ser fram emot läxor. Min stora fina ettakladdare! 

Ungen min. Igen.

Ungen min

Som är den finaste av de finaste! Som snackar JÄMT. Och vill veta allt. I morse, mellan tandbortsningar och flingor och klädjakt hann vi avhandla flaggdagar, latin (språket) och katolicism och protestantism. Och påven. Vem är han? Och varför? Hennes vetgirighet har inga gränser. Och jag bara älskar det. Även om man jag ibland blir hela matt av alla frågor.

Men när det inträffar och man behöver ett break, så kan jag ju alltid förlita mig på ajpädd, dissni tjannål och popkomm. Bara en sån sak. Underbart.

Långsamt, långsamt

Börjar min jobb-hjärna vakna igen. Men det tar tid. Lite förvirrad, lite bortkommen, lite loj. Och lite grann en stilla undran; var är den där skarpa personen/projektledaren som brukar sitta här? Hon kommer tillbaka va? Snälla säg att hon gör det. I need her. Jag känner nämligen inte denna så väl. Och vill inte lära känna henne heller.

Semester, check

Årets semester är till ända. Fem veckor sen jag var på kontoret senast. Lite ovant med en väckarklocka imorse, en död blomma i mitt rum och job-meal-kaffet smakar bekant och strävt. Men jag kom iallafall ihåg hur man loggar in på min dator. Alltid nåt. Och ute är det varmt, lite regn och lite grått. En rätt lagom måndag att återkomma.

Familj. Min alltså.

På bröllop

Semesterstängt. Återkommer.

What happens på landet stays på landet

Jag. Orkar. Inte. Mer

Ni vet när man inte kan göra mer, orkar göra mer, inte pallar liksom. När semestern är en vecka bort. När sista dagen på kontoret är imorgon. Sen Visby till torsdag. Sen ledigt i fyra långa, fina veckor.

Men nu. Minuterna släpar sig fram. Dagen (som började kl 10, nota bene) tar liksom bara aldrig slut.

Ge mig semester! Nu. Tack.

Min tjej

Word!

Ta inga beslut under pms:en.

Jag kunde inte sagt det bättre själv, så varför ens försöka?

Hollandish!

-ingen träskokastning!
-inga coffee-shops. Jo det fanns ju men jag besökte ingen.

och värst av allt:

-ingen fri fart. Trodde jag. Med överkryssat 120-skylt betyder fri fart. På autobahn. Och jag missade det. Jag missade alltså möjligheten att helt lagligt få lov att köra typ 180 km/h. Jag. Är. SÅ. Besviken.

Förutom dessa plumpar i protokollet så var det en underbar helg med bröllop, roliga människor och massa kärlek!

4 år senare

Nu, nyss, typ i lördags, har jag varit anställd på Handelskammaren i fyra (4!) år. Det är länge. För fyra år sen hade jag inte fyllt 30. Och Lilla M var bara 3 år. Och massa andra saker hade heller inte hänt.

Det har varit fyra riktigt roliga år. Folk har kommit och gått. Och mitt jobb har förändrats. Från, vad som i backspegeln nästan känns som nån slags projektassistent (ja praktikant?) till nu; fullfjädrad projektledare med egna budgetar, och en frihet under ansvar som är helt enorm.

Nu fyra år senare har jag ännu ingen längtan härifrån. Det måste väl ändå vara ett bra tecken?
Vi kör väl på. Fyra till?

Jag drar

Holland. Bröllop. Träskokastning? Man vet aldrig.

Återkommer med rapport.

Tills dess, vem sköter sms-uppdateringen i matchen Tyskland-Grekland på fredag? Gissar att vare sig brud eller gum kommer uppskatta att jag ser det live i iPhonen nämligen.

Bon midsummer friends!

Anyone out there?

Hoho... lever ni? Lever den här bloggen? Jag hoppas så att det är ett ja på den första. På den andra... jag vet inte. Skrivkramp är bara förnamnet. Jag vet inte varför. Men gissningsvis är det något återkommande.

Gick för skojs skull inte och läste en del gamla saker. Saker som värmer mitt hjärta.
Och det får mig att inse att jag måste göra det här. Jag måste blogga. För utan den här spillran så hade jag inte kommit ihåg alla fina saker, alla jobbiga saker och alla konstiga saker. Och inte att förglömma; Alla helt oviktiga saker som ändå hamnar här.

Så summerat: jag ska blogga. Bra. Beslutat.

Jag ser ljuset

Halvdag idag. Nationaldag i morgon och inte att förglömma, min ömma moders födelsedag!

Sen kommer brorsan med fru och kids på besök och jag tar ledigt och leker storfamilj med späckat schema. Och sen kommer en helt vanlig vecka. Fast den innehåller visst både lite Olofström, lite skolavslutning för den finaste ungen min, och en snabbis till Västervik (hej 4 h dit, ett möte, 4 h tillbaka. Men jag är ju van?!).

Sen midsommarvecka, med ett bröllop i Holland.

Sen Almedalen.

Sen KLÄPPE. Bokade nyss biljetter. Man och dotter får fyra veckor på plats, jag får drygt tre. Det ska bli SÅ skönt.

Sammantaget; nedförsbacke.

Det enda som fattas är lite värme. Lite sol. Och ett(??) glas rosa. Det senare kan jag nog i och för sig lösa själv, värre är det med de två första.

Nu, hem, hämta barn + kompis och "fredagsmys" på en tisdag. Hepp!

Underbaringar!