måndag 13 oktober 2008

Balansakt

För att man ska orka traggla sig igenom vecka efter vecka med trots, uppstudsighet, envishet, tvärtomspråk och allmänt gnäll så behöver man då och då andningspaus. Den här helgen hade vi en sådan. Idel leenden och bus, glada miner och skratt. Den där lilla prinsessan som vi älskar så innerligt (i och för sig så gör vi det alla andra dagar också) visade sig från den snälla sidan och det var precis vad jag behövde för att orka tampas med nästa infall av treårstrots. Som kanske infinner sig idag kl 17 eller om tre veckor. När det än kommer så orkar jag. För jag vet att när solen lyser och orosmolnen är borta, om än för bara en dag, så är det värt alla de bråk och och det tjaffs som vi hinner med däremellan.

1 kommentar:

Jenny sa...

Det är som om de små liven känner på sig att nu orkar inte mamma och pappa mer... nu måste jag sova, äta, vara snäll ett tag... Och som sagt var, hur jobbiga de än är, Thilda envisas för tillfället med att vakna kl. 04.30 varje morgon så älskar man de ju mest av allt. Puss