Dagens anekdot

På jobbet idag har vi haft en Trade Finance dag. Intressant såklart. (Fråga: hur många rynkar nu ögonbrynen och tänker "huuur tråkig är hon?"Kanske lika som Prinsessan Madeleine tänker jag och hoppas att svaret är nej? Såklart!!) Nåväl. På dagen har vi ett bolag, som jag inte vill nämna vid namn, på plats som filmar, intervjuar och gör webb-tv om händelsen. Jag har inte träffat dessa personer innan. Det hör inte till min synnerligen analytiska (eh vad gör jag där då?) avdelning... men men. Precis innan personalinformationen råkar jag träffa en av killarna som äger produsktionsbolaget. Och hälsar checkt på honom. Jag är SÅ mycket checkare då och då än ni har en aning om. Han hälsar artigt. Jag vänder mig till kollega som står vid sidan om och frågar, med vad jag tycker är en viskning; "Vad var det där för liten raring?". Jag ser på hennes minspel att han förmodligen står två meter bakom mig och har hört min "viskning". (Till saken hör att RARINGEN är säkert typ minst 35 och VD i produktionsbolaget) Och ja. Han hörde. Och jag dog. Och ville akut säga upp mig från jobbet och aldrig mer visa mig för någon levandes person. Men jag bjuder på´t. Vafan ska man göra liksom? För jag är ju en spontan och härlig tjej (som jag förmodligen hade presenterat mig själv som i en kontaktannons, vilket GUD förbjude aldrig någonsin kommer att hända. Men man kan ju hamna i situationen eftersom jag idag 1) funderat över att bli ihop med Sessan och 2) kollat på raringar).

Fråga; är detta kalla fötter?

För andra gången idag, sorry Fred.