Storheten

Dottern har börjat stänga dörren om sig när hon leker på sitt rum. Vill att man ska knacka och man får inte kliva på förrän hon säger ett lillgammalt "kom in". Får mig att börja ana hur det kommer att kännas om sisådär en tio år, när dockorna och teservisen är utbytt mot en långhårig kille och insmugglad folköl. Hjälp. Jag kan inte andas. Hon blir liksom så stor. För varje dag som går. Min allra finaste unge. Mammahjärtat, åh det mammahjärtat. Jag har många stora steg att klara av framöver. And I can't help wonder how?