Jag. Orkar. Inte. Mer

Ni vet när man inte kan göra mer, orkar göra mer, inte pallar liksom. När semestern är en vecka bort. När sista dagen på kontoret är imorgon. Sen Visby till torsdag. Sen ledigt i fyra långa, fina veckor.

Men nu. Minuterna släpar sig fram. Dagen (som började kl 10, nota bene) tar liksom bara aldrig slut.

Ge mig semester! Nu. Tack.

Min tjej

Word!

Ta inga beslut under pms:en.

Jag kunde inte sagt det bättre själv, så varför ens försöka?

Hollandish!

-ingen träskokastning!
-inga coffee-shops. Jo det fanns ju men jag besökte ingen.

och värst av allt:

-ingen fri fart. Trodde jag. Med överkryssat 120-skylt betyder fri fart. På autobahn. Och jag missade det. Jag missade alltså möjligheten att helt lagligt få lov att köra typ 180 km/h. Jag. Är. SÅ. Besviken.

Förutom dessa plumpar i protokollet så var det en underbar helg med bröllop, roliga människor och massa kärlek!

4 år senare

Nu, nyss, typ i lördags, har jag varit anställd på Handelskammaren i fyra (4!) år. Det är länge. För fyra år sen hade jag inte fyllt 30. Och Lilla M var bara 3 år. Och massa andra saker hade heller inte hänt.

Det har varit fyra riktigt roliga år. Folk har kommit och gått. Och mitt jobb har förändrats. Från, vad som i backspegeln nästan känns som nån slags projektassistent (ja praktikant?) till nu; fullfjädrad projektledare med egna budgetar, och en frihet under ansvar som är helt enorm.

Nu fyra år senare har jag ännu ingen längtan härifrån. Det måste väl ändå vara ett bra tecken?
Vi kör väl på. Fyra till?

Jag drar

Holland. Bröllop. Träskokastning? Man vet aldrig.

Återkommer med rapport.

Tills dess, vem sköter sms-uppdateringen i matchen Tyskland-Grekland på fredag? Gissar att vare sig brud eller gum kommer uppskatta att jag ser det live i iPhonen nämligen.

Bon midsummer friends!

Anyone out there?

Hoho... lever ni? Lever den här bloggen? Jag hoppas så att det är ett ja på den första. På den andra... jag vet inte. Skrivkramp är bara förnamnet. Jag vet inte varför. Men gissningsvis är det något återkommande.

Gick för skojs skull inte och läste en del gamla saker. Saker som värmer mitt hjärta.
Och det får mig att inse att jag måste göra det här. Jag måste blogga. För utan den här spillran så hade jag inte kommit ihåg alla fina saker, alla jobbiga saker och alla konstiga saker. Och inte att förglömma; Alla helt oviktiga saker som ändå hamnar här.

Så summerat: jag ska blogga. Bra. Beslutat.

Jag ser ljuset

Halvdag idag. Nationaldag i morgon och inte att förglömma, min ömma moders födelsedag!

Sen kommer brorsan med fru och kids på besök och jag tar ledigt och leker storfamilj med späckat schema. Och sen kommer en helt vanlig vecka. Fast den innehåller visst både lite Olofström, lite skolavslutning för den finaste ungen min, och en snabbis till Västervik (hej 4 h dit, ett möte, 4 h tillbaka. Men jag är ju van?!).

Sen midsommarvecka, med ett bröllop i Holland.

Sen Almedalen.

Sen KLÄPPE. Bokade nyss biljetter. Man och dotter får fyra veckor på plats, jag får drygt tre. Det ska bli SÅ skönt.

Sammantaget; nedförsbacke.

Det enda som fattas är lite värme. Lite sol. Och ett(??) glas rosa. Det senare kan jag nog i och för sig lösa själv, värre är det med de två första.

Nu, hem, hämta barn + kompis och "fredagsmys" på en tisdag. Hepp!

Underbaringar!

Ny pausbild!

Från möhippan i lördags, finaste Susanna och jag! 

Hej bloggen

Förlåt att jag inte tar hand om dig. Jag vet, det gör ont. Du är ensam och har det trist. Jag vet. Jag ska ta hand om dig snart. När jag haft årsmöte, haft PQ-final, varit i Almedalen, haft semester, och ja typ firat jul.

Nej, lite innan dess ska jag nog kunna va tillbaka!

Jag hjärta praktikanten

Alltså, min Thomasine. Min praktikant. Hon är så fin och lite förvirrad.

Hon anmälde sig till en konferens om socialt entreprenörskap som går av stapeln i nästa vecka. Vi tänkte att det kan hon väl få, hon är duktig och jobbar gratis och allt så fine, 1150 kr för tre dagar. Okej, jo men så gör vi. Vad villa alla missade i denna lilla anekdot är att anmälningsavgiften är på 1150 dollar! Och är bara två dagar, inte de tre som det låter, för första dagen och är det bara en opening dinner. Och sista dagen kan hon inte gå för då ska hon till NY. Så på hela taget har vi alltså landat en endagskonferens till det facila priset om typ 8000 kronor. Alltså, lätt årets bästa.

Pausbild

På tjänsteresa och guidar sjundeklassare i produktionen på Volvo Equipment Construction i Braås. Det är sånt jag gör. Också.

Personen ni söker

Går inte att nå. Pga av kaos i agendan, tjänsteresor, jobb alla kvällar, för lite sömn. Och så vidare.

Planerar att inom kort blogga (och leva) som vanligt igen.

Kravspec!

Ett inlägg av en tjej jag gillar: http://karinafmalmoe.se/?p=11312

Men för all del, fortsätt läs. Hon är bra.

Nu börjar det!

Det är okej, det är det faktiskt

If anyone is having a bad day, remember that today in 1976 Ronald Wayne sold his 10% stake in Apple for $800. Now it's worth $58,065,210,000.




Tralalalala, min dag är faktiskt helt ok.

Vad jag gör

Jag administrerar och irriterar mig på projektpartners som inte gör vad de lovar och inte vad de blir tillsagda att göra heller.

Jag sover för lite. Det vet jag när jag går upp på morgonen och tänker att "om 14 timmar får jag äntligen gå och lägga mig igen".

Jag parerar en annalkande förkylning. Med överdos c-vitamin och mycket vilja.

Jag längtar så galet mycket efter semester och Kläppe.

Och så lägger jag oproportionerligt mycket tid på att fundera över hur mycket folk i allmänhet måste frysa. Eftersom det verkar varar fullt normalt att ha på sig ingen jacka alls och korta brallor och inga strumpor i små söta sommarskor. My God. Jag hade vinterjackan på mig i morse och saknade mina fingervantar. Som såklart tappats bort lagom till "våren". På tal om det så hann jag nog bara tappa bort tre par denna vinter. Rekord. Det brukar landa runt fem par.

Jamen det är väl ungefär läget just nu. Och ja ni hör ju; The glamour in my life, mina vänner! 

KPI:er, my ass

Har just haft möte med ett stort bolag som sponsrar mitt ena projekt. Tre personer från dem deltog. Två grymma jävlar som jag kan jobba med precis vilken dag i veckan som helst. Anytime. Och en nyexad (gissar jag) liten strunt-unge i höga klackar och glansbrallor och för mycket smink, som är projektledare för deras sociala medier. Hon inleder hela mötet med att säga att hon inte kan jobba med detta om hon inte får en kommunikationsplan. Och "alltså jag behöver KPI:er, annars kan jag inte jobba med detta". My ass hon behöver. Hon vet nog knappt vad fan det ens är. Förlåt, men nyexade små strunt-ungar ska inte lägga sig i mina projekt. Inte. Stay away. Jag bet ihop så jag fick huvudvärk och tackar min lyckliga stjärna som hade med mig min alldeles egna Thomasine (praktikant, också nyexad men sjukt skön till skillnad från vissa andra) som lugnade ner stämningen mer än en gång med små timida uttryck som "jag tror Lisa menar såhär"...

Vilken sanslös skillnad det är på person och person. Sanslös. Hur strunt-ungen kan ha fått det där jobbet undrar jag så in i helvetes mycket?!

Push to add DRAMA

Så jädra bra!