Mitt liv ter sig emallanåt som så enkelt. Enkelt så till vida att det inte sker några omvälvande saker just nu. De största besluten som måste fattas är vilka kläder som Lilla M ska ha på sig på morgonen och vem av oss som ska orka/ ha lust att ta henne till dagis. Månne är det till och med så att den som lotten faller på blir lite grinig. Det är ju en omväg och det tar ju tid.
Medan andra människor i min närhet drabbas av varsel, uppbrott och förluster så är mitt största hot känslan av måsten, tristess och slentrian. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett grått och slaskigt Malmö och känner ett tungsinne. Som om en sån skitsak egentligen är av betydelse?
Kanske är det dags att stanna upp, lyfta blicken och vara tacksam för det jag har och uppskatta det vardagliga. Det ständigt återkommande, det vanliga, det bekanta.
Livet är det som händer dig medan du planerar för något annat. (John Lennon, en klok man!)
Nästa gång jag ska följa med Maja till dagis så ska jag göra det med glädje. Nästa gång det är snöblandat regn ska jag ha mina röda gummistövlar på mig och nästa gång slentrianen känns tråkig och måstena för många ska jag lyfta blicken över min egen horisont och se möjligheter istället för problem.
Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar