Då och då vaknar man till ur sin trygga lilla värld och får smaka lite på verkligheten.
Beskt smakar det. Inte alls så sött som jag ofta går runt och tror. Man blir fövånad. Men man biter ihop och sväljer. Till slut har man smakat det så länge att man inte längre känner smaken.
Och då blir man lika förvånad nästa gång man får en skopa verklighet med sin beskärda del beskhet i. För man har ju glömt hur det smakade.
Det är konstigt det där. Att man aldrig lär sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar