är inte alltid det lättaste. Och kanske inte heller det smartaste. Men ändå så vill man och om man vill kanske man ska? Krångligt.
Har besökt min framtida arbetsplats idag :) Hungerprojektet (www.hungerprojektet.se) Här vill jag jobba! När hon som intervjuade mig berättade om jobbet och organisationen kände jag mig som ett barn på julafton. Och här har jag chansen att få praktisera 30 v nästa år, eller rättare sagt 8 v i höst och ytterligare 20 v nästa vår. Men praktik= For free. No cash, zip, nada, nichts. Nothing. Gratis. Ja ni börjar väl fatta vad jag menar nu!? Det är här det hela börjar bli lite krångligt.
Ska man kasta sig in i detta, och hoppas på att det leder till en anställning, och i såfall mitt livs chans att få ett jobb jag älskar eller ska man se till riskerna? Och tänka, vad händer om de inte anställer mig? Har jag då kastat bort ett helt år, nästan, av mitt liv? Eller även om detta händer, att jag inte får jobb, kan ändå erfarenheten ge mig ett annat jobb som jag vill ha lika mycket?
Egentligen är det ju Freds uppgift att ta beslutet, eftersom det är han som agerar familjeförsörjare. Love you 4-ever, babay.
Nåväl, får ta mig en seriös funderare på detta. Och jag återkommer i frågan, det lovar jag! Övriga råd och tips mottages tacksamt, även om jag inte kan lova att jag följer dem sen.
Till sist tänker jag säga; thank god it's vardag igen! Det har förvisso vart en lång och fin och mysig helg, men dagis är ett måste för för vår lilla skatt!
2 kommentarer:
Du vet ju att mitt motto i livet just nu är Follow Your Heart. Om Fred kan tänka sig att agera 100% familjeförsörjare - GO FOR IT! Man ångrar ju bara det man inte gjorde Pärlan...
Hej igen! Som svar på vad du skrivit i min blogg: jag hade lovat att sätta upp dom där lamporna för 100 år sen (+ att varje gång han tänder lampan kommer han tänka på mig ha ha) så jag sa att jag gjorde det eftersom jag fick låna bilen. Hemnycklarna gav jag tillbaka :( Jag vill kanske vara ihop men vi har liksom inte sex så det betalas verkligen inte in natura vilket suger som fan. Och jag är för feg för att våga snacka om det, alltså fråga chans. Varje gång vi skiljs åt tänker jag att jag ska säga nåt och är helt inne på vad jag ska säga men sen när vi ses så blir det liksom inget av med det. För då är jag så glad att vi ses liksom. Jag blir helt knäpp! Puss
Skicka en kommentar