kl 20.15. Jag är hemma själv. Har tilllbringat sen senaste timmen liggandes på golvet i Majas rum. As good as it gets? På gott och ont. Men nu sover hon. Kanske hela natten, kanske till kl 22. Jag hoppas på det första.
Ibland är det svårt att med ord förklara den känslomässiga karusell det innebär att ha en två-åring hemma. Som ständigt är i ens tankar, i ens närhet, som ÄR hela ens liv. Men som då och då driver mig mot gränsen till ett sammanbrott. Lång helg, massor av tid tillsammans. Tid som jag älskar och egentligen vill ska vara för evigt, snart nog kommer hon va en bitsk tonåring som hatar mig. Just nu är jag dock glad för det andrummet det innebär att hon sover. Hon har nått den alldeles så härliga åldern när allt allt allt handlar om henne. Och det bästa ordet hon vet är "NEJ". Nej till mat, nej till sova, nej till bada, nej till allt. Och samtidigt är hon precis överallt, klättrar på bordet, springer gatlopp över soffan, river och sliter i allt. Och jag efter; plocka, plocka, sopa, plocka.
När jag låg på golvet i hennes rum alldeles nyss, som sällskap innan hon somnar, och hon bara vägrade sova trots att hon är så trött så trött, så kände jag att min gräns var passerad och det var nära till tårarna. Berg-och-dal-bana. Nu vill jag väcka henne och krama henne och säga att jag älskar henne.
Det märkligaste av allt är att på tisdag, när jag lämnar henne på dagis, så kommer nån av fröknarna fråga hur helgen varit, och jag kommer, utan att tveka ens en bråkdel av en sekund, att svara: helt fantastisk. Och jag kommer mena det. För man är visst skapt så att man glömmer allt det jobbiga, och kommer bara ihåg de fina, problemfria och underbara stunderna. Och i slutändan så är det ändå de stunderna som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar